Köpte Löfstad slott
Charles Emil Piper (1818-1902) föddes 12 september 1818 på Löfstad. Han studerade juridik och tog hovrättsexamen. Han var en engagerad riksdagspolitiker och kammarherre vid hovet. 1856 köpte han Löfstad slott av sin far, Carl Fredrik Piper, och slog sig ner på Löfstad. Fram till sin död 1902 lyckades han förändra såväl produktionen som arbetsorganisationen på godset. Charles Emil gifte sig 1855 på Ängsö med sin kusins dotter Sophie Piper (1835-1873). De fick två döttrar – Sophie föddes 1856 och Emilie föddes 1857. Hustrun Sophie dog 1873 i cancer, endast 38 år gammal. Då var de båda döttrarna 17 respektive 16 år gamla. Charles Emil gifte aldrig om sig.
Ökad produktion
När Charles Emil och Sophie Piper tog över godset 1856 var det eftersatt i många avseenden. Under Charles Emils tid steg produktionen på Löfstad genom en rad olika åtgärder. Först och främst utökades den odlingsbara arealen genom sjösänkningar och täckdikningar. Genom omfattande dikningsprojekt sänktes såväl Löfstadsjön som Stora och Lilla Runken. En ny logbyggnad och ladugård med plats för 110 kreatur uppfördes. Godset utvecklades som så många andra storgods till ett effektivt storföretag. Antalet anställda fördubblades.
Renovering av slottet
Mellan 1860 och 1871 renoverades slottet helt i tidens anda. I matsalen fick panelerna från 1700-talet en ny ekfärgad touch. Matsalen och biblioteket ser ännu idag ut som på 1860-talet. I de flesta av de övriga rummen tapetserades väggarna med papperstapeter i kraftiga färger och mönster. Flera av tapeterna finns bevarade i ett skåp på gästrumsvåningen. På golven låg mattor och i fönstren hängde kraftiga gardiner. Dörrarna mellan rummen togs bort och ersattes av tunga draperier.
Ett välskött storgods
Även park, trädgård och växthus sågs över. En av grindstugorna flyttades upp i parken. Genom röjning i snåren ner mot sjön skapades fri sikt mot Löfstadsjön och i blickfånget från grevens sovrumsfönster placerades grindstugan. Gläntan kom att kallas ”Grevens gata”. Charles Emil Piper lämnade vid sin bortgång 1902 över ett välskött och ekonomiskt stabilt storgods till sina båda döttrar Sophie och Emilie.
