Om slottet
Känner du Emilie Piper?
På Löfstad slott föddes 1857 fröken Emilie Piper som från barnsben fostrades till att bli en duktig äkta maka till lämplig högadlig herre. Men ödet, eller kanske Emilie själv, ville annat och hon gifte sig aldrig. Istället blev det egna hemmet, ett av Östergötlands mest praktfulla slott, hennes stora passion och livsuppgift. Med ett påtagligt intresse för inredning, ett exceptionellt öga för detaljer och viljan att både förnya och bevara, skapade Emilie en fantastisk slottsinredning som finns bevarad än idag. Innan Emilie dog 1926 skänkte hon inventarierna till Östergötlands Museum med tydliga instruktioner att bevara alltsammans precis som det var. Och så blev det verkligen. Känslan är att Emilie bara gått ut en stund för att när som helst komma tillbaka.
Historien finns i detaljerna
Möblerna, tavlorna, kaffekopparna, textilierna – varje föremål finns på sin plats precis som de gjort sedan 1926. På den lilla almanackan i sovrummet, sitter fortfarande lappen med den 19 december kvar. Det datum som Emilie lades i jorden för den sista vilan. På väggen i den pampiga salongen hänger porträtt av alla de mäktiga män och kvinnor som ägt slottet genom århundradena. På sängen ligger ett sidentäcke som har tillhört Axel von Fersens förmodade älskarinna, den franska drottningen Marie Antoinette. Varje föremål har en historia att berätta och tillsammans ger de en oslagbar bild av ett fascinerande slottsliv för snart hundra år sedan.
Se dig omkring
Intill Löfstad slott finns två flyglar som inrymmer ett genuint värdshus och ett stall med butiken Slottsboden. Hästarnas namnskyltar hänger fortfarande kvar. Framför slottet breder en imponerande borggård ut sig och utanför den finns en av Sveriges bäst bevarade engelska parker, anlagd av Sophie von Fersen under 1800-talets början. En lång natur- och kulturstig ringlar sig genom slottets ägor, ett perfekt promenadstråk i en vacker miljö. Där kan du lära dig mer om statarlivet, fascinerande levnadsöden och den gamla järnvägen. Ägarinnan Emilie Piper kunde uppfattas som något stram, men visste att det ingick i hennes roll att ta hand om de utsatta. Hon gick då och då runt bland husen på ägorna och var aldrig sen att sticka till en bit bröd till luffarna som kom förbi med jämna mellanrum.
En del av Östergötlands Museum
Löfstad Slott drivs av Östergötlands Museum som också äger alla inventarier. Byggnaderna och godset ägs och förvaltas av Riddarhuset. Precis som Emilie Piper ville ha det.
Slottets historia
Löfstad slotts historia går tillbaka till 1600-talets första hälft och den period vi kallar stormaktstiden. Då ägdes Löfstad av karriäristen och adelsmannen Axel Lillie som lät bygga ett nytt slott på ägorna.
Krigskarriäristen Axel Lillie
Inspirationen och medlen till slottsbygget kom från kontinenten, där Lillie under krigskungarna Gustav II Adolf och Karl X Gustav deltog i de lyckosamma erövringskrigen. Hans militära karriär var lysande. Lillie utnämndes i rask takt till överstelöjtnant, överste och slutligen fältmarskalk. Både hans krigiska och administrativa framgångar belönades rikligt i titlar, gods och förläningar. Men det var på släktgodset Löfstad som Axel placerade sitt stormaktsbygge.
Slottet byggdes
Byggnadsarbetet pågick mellan 1637 och 1660. Än idag finns detaljer bevarade från tiden. Bland annat finns ett bemålat trätak i slottets södra flygel och en rest av den ursprungliga fasadbemålningen. Stora, färgstarka figurmålningar av soldater, hästar och troféer prydde från början slottet och tillsammans med trappstegsformade gavlar och höga branta sadeltak måste Löfstad slott ha imponerat på sina besökare.
När Axel Lillie dog 1662 tog hans son med samma namn över driften av Löfstad. Liksom sin far gav Axel Lillie den yngre slottet i morgongåva till sin hustru, Maria Elisabeth Stenbock. Paret gjorde stora ombyggnationer för att få ett slott mer i tidens smak. Bland annat ändrades taken, trapphuset byggdes och de stora dekorativa fasadmålningarna målades över! Paret Lillie anlitade arkitekt Mathias Spihler för dessa förändringar.
Den stora branden
1750 brann slottet. Branden började i den norra flygeln, där köket och pigkamrarna låg. Troligen var det pigan Cajsa som tappat lite glöd i vävkammaren en kall januarinatt. Elden spred sig snabbt till huvudbyggnaden via ett nytjärat spåntak och både flygeln och slottet brandhärjades svårt. Förutom ett fåtal föremål från slottets huvudvåning lyckades man rädda den södra flygeln.
Återuppbyggnaden
Slottsbyggmästare Håkan Eliander fick uppdraget att återuppbygga slottet. Det var då Löfstad fick sitt nuvarande utseende. De tre våningarna behölls liksom 1600-talsportalerna, men slottet fick nya fönster och en helt ny takkonstruktion, ett mansardtak helt i tidens anda.
Familjen von Fersen gör avtryck
Vid tiden för branden ägdes slottet av Hedvig Catarina de la Gardie som 1752 gifte sig med Axel von Fersen den äldre. Paret renoverade slottet även interiört och Löfstad fick en ganska enkel inredning. Det var först under dottern Sophie von Fersen, gift Piper, som slottet blev ordentligt möblerat och för första gången åretruntbostad.
Emilie Piper tar över
Sophie von Fersens barnbarnsbarn Emilie Piper var Löfstad slotts sista ägarinnan. Det var också Emilie som genom sitt testamente gjorde Löfstad till museum. Emilie tillhörde den åttonde generationen efter byggherren Lillie och med sin gåva avslutade hon släktens ägande. Varken Emilie eller hennes syster hade nära arvingar. Emilie var ogift och systern barnlös i sitt äktenskap. 1926 dog Emilie Piper och då stannade tiden på Löfstad. Efter systerns död 1940 trädde testamentet i kraft och Östergötlands museum tog över Löfstad. Byggnader och godsets ägor förvaltas av Riddarhuset genom en stiftelse. Museet Löfstad slott öppnade 1942.
Ägarlängd
Löfstad slott är unikt i det att det alltid har varit privatägt och aldrig sålts till någon utanför släkten. Slottet byggdes av Axel Lillie d.ä. mellan 1637 och 1660 och testamenterades av Emilie Piper till Östergötlands Museum 1926. Genom arv och morgongåvor har slottet förts vidare i rakt nedstigande led genom adelssläktena Lillie, De la Gardie, von Fersen och Piper.
Emilie Piper
”Jag har velat för alla tider bevara ett minne från äldre dagar, då ett s.k. slottsliv levdes på de större
Charles Emil Piper
Charles Emil Piper föddes 12 september 1818 på Löfstad. Han studerade juridik och tog hovrättsexamen. Han var en engagerad riksdagspolitiker
Carl Fredrik Piper
Carl Fredrik Piper föddes 1785. Han tjänstgjorde i Kungliga kansliet där han 1810 befordrades till kanslist. Han blev senare kammarherre,
Sophie Piper, född von Fersen
Sophie Piper föddes den 30 mars 1757 i Jakobs församling i Stockholm. Hennes far var Axel von Fersen d.ä. och
Hedvig Catharina De la Gardie
Hedvig Catharina var yngst i den stora syskonskaran och hon var bara 9 år när hennes far Magnus Julius De
Hedvig Catharina Lillie
Hedvig Catharina Lillie var enda barnet till Johan Axel Lillie och Agneta Wrede. Vid 16 års ålder giftes hon bort
Agneta Wrede och Axel Johan Lillie
Kort före moderns död 27 mars 1693 hade Axel Johan Lillie gift sig med den rika arvtagerskan Agneta Wrede som
Maria Elisabeth Stenbock och Axel Lillie d.y.
Arvet efter Axel Lillie d.ä och Christina Mörner blev klart 1665 och Löfstad tillföll sonen Axel Axelsson Lillie. Samma år
Axel Lillie
Axel Lillie föddes 1603 i Småland. Fadern Gustaf Axelsson Lillie var ryttmästare och stupade i krig när Axel var två
Forskning och litteratur
För dig som vill veta mer
Nedan hittar du litteraturtips om Löfstad slott specifikt och ämnen som kan kopplas till Löfstad och dess historik. Det har forskats och skrivits många uppsatser om Löfstad slott. Mycket av det materialet får du också tillgång till här. Passa samtidigt på att läsa den korta men fina berättelsen av statardottern vars familj kom till Löfstad 1919.
Studera och forska
Är du student och letar efter uppsatsområden inom historia, litteratur, konst eller annat relevant ämne hjälper vi dig gärna med intressanta infallsvinklar. Vi har ett rikt källmaterial som vi gärna delar med oss av. Vill du inleda ett mer omfattande samarbete med Löfstad slott bör du vara kopplad till en institution eller vara disputerad forskare.
Kontakta oss på lofstad.slott@ostergotlandsmuseum.se.
Skriv en presentation om vem du är och vad du vill göra.
Löfstads arkiv finns på Landsarkivet i Vadstena och är tillgängligt för allmänheten. Klicka här för att se arkivförteckningen.
Litteratur i urval:
Emilies gåva – en bok om Löfstad slott, Östergötlands länsmuseum 2010
Herman Lindqvist. Axel von Fersen, Stockholm 1991
Herman Lindqvist. Mordet på Axel von Fersen, Milano 2007
Herman Lindqvist och Ralf Turander. Axel von Fersen och hans kärlek till Marie Antoinette, Stockholm 1998
Inger Lindström. Löfstads trädgårdar och parker, Västervik 1997
Löfstad slott. Meddelanden från Östergötlands länsmuseum, Linköping 1992
Erland Nordenfalk. Museet Löfstad slott. Ett stort svenskt herrgårdshem under tre århundraden, Stockholm 1967
Alma Söderhjelm. Axel von Fersens dagbok, Stockholm 1925-1936
Alice Trolle. Löfstad slott. Ur Trolle: Från Östergötland, Stockholm 1918
Alice Trolle. Spökerierna på Löfstad. Ur Trolle: De voro ett lysande följe, Stockholm 1944
Peter Ullgren. Herrgårdsspöken, Falun 2005
Peter Ullgren. Lantadel. Adliga godsägare i Östergötland och Skåne vid 1600-talets slut, Lund 2004
Inga Wallenquist. Östgötamat, Ödeshög 2008
Statardotterns berättelse
Hur arbete, boende och liv kunde se ut för statarna på Löfstad finns det flera vittnesmål om. Vi kan följa en familj som år 1919 kom till Löfstad. Dottern som har berättat sin familjs historia vill vara anonym.
”De första åren bodde vi i Vita bygget i närheten av ladugårdarna. Ytterligare fyra arbetarfamiljer bodde där
i 1 rum och kök. Det fanns också en större lägenhet på 2 rum och kök där rättaren, Larsson, bodde.
Efter ett par år flyttade vi till Röda bygget bakom smedjan.
Familjen flyttade till Löfstad när far ville byta arbetsplats och han fick städse på Löfstad som kördräng. På Löfstad plöjdes åkrarna fortfarande med oxar, ett tungt och drygt arbete. Men det var inte de enda arbetsuppgifter han hade. Vid 5-tiden gick far iväg för att ta hand om ”finhästarna”. De stod uppstallade i den södra slottsflygeln, arbetshästarna hade sina spiltor nere i smedjan. På morgonen skulle hästarna fodras och ryktas. Kl 7 ringde vällingklockan, för att tala om att dagens arbete började. Även korna skulle tas omhand i ladugården. Jag fick redan när jag var 5 eller 6 år gammal hjälpa till med mockningen där. Far körde också mjölken till slottets mejeri, som låg i kyrksalen i flygeln. Mjölksåarna kördes med häst upp på borggården och ställdes på is i salen. En gång när jag följde med till mejeriet fick fröken Emilie syn på mig från sitt fönster. Fröken kastade ned några äpplen till mig och jag neg förstås så djupt jag kunde. Isen sågades under vintrarna ur Löfstadsjön och förvarades i isdösen med sågspån över. Sedan kunde man såga lagom stora bitar och leverera till mejeriet och till slottsköket, där det stod ett isskåp. Annat vinterarbete som far gjorde var att arbeta i skogen.”
För arbetet fick en familj både kontant betalning och betalt i natura eller stat. Fritt husrum, ved, mjöl, mjölk och potatis ingick i staten. Men för lönen skulle inte bara mannen arbeta, hustru och barn skulle också hjälpa till.
”Mor mjölkade tillsammans med de andra statarhustrurna. Två gånger per dag skulle korna mjölkas, den första mjölkningen var kl 4 på morgonen. Minst 10 kor var hade de att mjölka. På somrarna när korna gick ute fick mjölkerskorna åka oxkärra till mossen eller Eda. Kvinnorna hjälpte också till med stora slottsbyken, två gånger om året. Då fick de en extraslant, kanske 5 kronor var för 4 till 5 dagars arbete. När arbetarnas fruar arbetade ute på gärdena däremot fick de inget betalt.”
Barnen kunde få hjälpa till i ladugårdarna, men också gallra, plocka och rensa rovor och potatis. En annan syssla för barnen var att plantera skog, men för det fick de betalt, några ören för varje gran.
Varje statfamilj hade ett tiotal höns och varsin gris. Grisen slaktades till jul och nästa år köptes en ny kulting som göddes upp. ”Mycket litet åt vi färskt. Det mesta saltades in för att sparas. Allt togs tillvara, de sista bitarna var ettersalta. Ett år dog grisen och det var svårt att mista. Men då fick vi ett par bitar var av de andra familjerna.”
