Emilie Piper

(1857 – 1926)

”Jag har velat för alla tider bevara ett minne från äldre dagar, då ett s.k. slottsliv levdes på de större egendomarna, och ett exempel på ett verkligt hem, som med pietet sammanbragts under ett sekel med dess varierande smakriktningar inom ramen av ett slott från Sveriges stormaktstid, och i vilket hem flera släktled levat och verkat”

Emilie Hedvig Sophie Piper föddes 30 augusti 1857 på Löfstad slott. Hon var dotter till Charles Emil Piper och Sophie Piper. Emilie hade en ett år äldre syster, Sophie. 
Systrarna Piper var bara 16 respektive 17 år gamla när de förlorade sin mor i maj 1873. Deras uppfostran ansågs inte avslutad förrän de befann sig i tjugoårsåldern och kunde presenteras på äktenskapsmarknaden. Fram till dess behövdes en äldre kvinnas stöd i hemmet och för att avsluta flickornas uppfostran. På Löfstad löstes problemet genom att Charles Emils faster Hedvig Piper vistades långa tider på slottet.

Under uppväxten hade Emilie och Sophie lärt sig allt som en ung adelsfröken förväntades behärska. De slussades in i storstadssocieteten i Stockholm, presenterades vid hovet, reste utomlands, lärde sig språk, teckning, musik och dans. I fostran lades även stor vikt vid den kommande rollen som husfru. Målet med utbildningen var äktenskap då döttrarna skulle förvandlas till mödrar. På Löfstad anställdes guvernanten Charlotta Hellström för att öva flickornas färdigheter. Hennes rum användes under dagtid som skolsal åt systrarna Piper.

På vårvintrarna mellan åren 1877 och 1881 vistades Emilie i salongerna i Stockholm. Avsikten var att finna en lämplig äktenskapspartner. Men Emilie gifte sig aldrig. Orsakerna till detta kan vi bara spekulera i, men det var vid den här tiden ett ganska stort överskott på kvinnor. När så Sophie gifte sig passade det kanske bra att Emilie tog hand om den åldrande fadern och lärdes till att bli storgodsägarinna.

Charles Emil Piper gick bort 1902. Emilie löste ut sin syster Sophie och blev ensam ägarinna till Löfstad slott. Som ensam ägarinna till Löfstad började hon planera för stora omändringar inne på slottet. Mycket tankar, tid och pengar ägnades åt utformningen av hemmet. Räkenskaper, brev och andra handlingar visar att Emilie brann för Löfstad. Skötseln av godset lämnade hon över till sin inspektor Johan Gottfrid Nilsson.

Den stora renoveringen skedde 1905-1906. Hon renoverade bland annat salongen, kabinettet, hörnrummet och gästrumsvåningen. Mest pengar och energi lade hon på salongen på paradvåningen. Det mörka och dova 1800-talet renoverades bort och Emilies tanke tycks ha varit att återställa slottet som det kan ha sett ut på 1700-talet. Två av rummen på paradvåningen renoverades dock inte – matsalen och biblioteket – som fortfarande ser ut som under Emilies föräldrars tid.

Emilie hade även andra intressen förutom sitt hem. Hon ägnade sig en hel del åt läsning, tecknande, målande och fotograferande. Runt sekelskiftet 1800/1900 köpte Emilie en Al Vista kamera med tillhörande stativ. Den och några tillbehör finns kvar på slottet. Intresset för bilder och fotografier tog sig också uttryck i ett omfattande vykortssamlande.

Hon hade ett stort djurintresse, särskilt för hundar. De finns med på privata fotografier men det finns även porträttfotografier av hundarna. Några av hundarna hette Lord, Hans och Greta. Det finns även några koppel bevarade med just dessa hundnamn. Bland Emilies personliga prydnadsföremål finns små hundar i gjutjärn och mässing, de står på hennes skrivbord i sängkammaren.

Emilie var sjuklig under långa perioder av sitt liv. Redan som ung var hon klen och genomgick flera operationer. Främst var det mage och rygg, ”det reumatiska”, som plågade henne. Under hela livet konsulterades olika läkare. Hon gjorde flera rekreationsresor bland annat till Porla brunn i Närke för att kurera sig. De anställda på Löfstad uppfattade henne också som klen och sjuklig. När Emilie blev äldre konstaterades att hon led av cancer eller ”kräfta”, som man kallade det. För att undvika förmodad smittspridning ville hon att kläder och böcker skulle brännas efter hennes död, vilket också till viss del skedde.

Vad skulle hända med Löfstad efter Emilie Pipers död? Varken hon eller systern Sophie hade några barn. Så småningom kom Emilie fram till en lösning, möjligen inspirerad av tidigare diskussioner med fadern. I sitt testamente, daterat i Stockholm 4 maj 1923, donerar hon slottet, parken och ägorna till Riddarhuset, medan inventarierna tillföll Östergötlands fornminnes- och museiförening (nuvarande Östergötlands museum). Meningen var att slottet så småningom skulle öppnas och visas för en intresserad allmänhet som exempel på hur ett högreståndshem kunde se ut. Även om arkitekturen är storslagen och inredningen aristokratisk och elegant, så får vi besökare ta del av en miljö som också kan uppfattas som personlig och privat. Kanske är Emilie bara ute i ett ärende och kan när som helst komma tillbaka.

Fröken Emilies hälsotillstånd blev under hennes sista år allt sämre. Den 12 december 1926 anlände hon till slottet efter en tågresa från Stockholm och droskfärd från Norrköping. Hon anade att slutet var nära, att det var bråttom och hon ville dö hemma på Löfstad i den välbekanta miljön bland sina närmaste. Dagen därpå, den 13 december, dog Emilie Piper. Löfstads sista ägarinna gick ur tiden 69 år gammal.
Systern, Sophie Nordenfalk, levde till 1940. Två år senare öppnade Löfstad slotts museum.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
English EN German DE

Om Cookies

Cookies är en liten textfil som läses in i datorns minne eller lagras som filer på datorn för att förbättra användningen och upplevelsen av webbplatsen. Enligt svensk lag informerar vi om vilka cookies som används samt deras syfte på vår webbplats.

Östergötlands Museum använder sig inte av cookies för att analysera internetbeteende på individuell nivå. Däremot används cookies för att förbättra besöksupplevelsen, och för hemsidans säkerhet samt besöksstatistik till webbplatsen.

Om du inte vill att din dator tar emot och lagrar cookies kan du justera säkerhetsinställningarna i din webbläsare (till exempel Firefox).

Läs mer om cookies hos Post & telestyrelsen