Emilie Pipers arv
På Löfstad slott föddes 1857 fröken Emilie Piper som från barnsben fostrades till att bli en duktig äkta maka till lämplig högadlig herre. Men ödet, eller kanske Emilie själv, ville annat och hon gifte sig aldrig. Istället blev det egna hemmet, ett av Östergötlands mest praktfulla slott, hennes stora passion och livsuppgift. Med ett påtagligt intresse för inredning, ett exceptionellt öga för detaljer och viljan att både förnya och bevara, skapade Emilie en fantastisk slottsinredning som finns bevarad än idag. Innan Emilie dog 1926 skänkte hon inventarierna till Östergötlands Museum med tydliga instruktioner att bevara alltsammans precis som det var. Och så blev det verkligen. Känslan är att Emilie bara gått ut en stund för att när som helst komma tillbaka.
Historien finns i detaljerna
Möblerna, tavlorna, kaffekopparna, textilierna – varje föremål finns på sin plats precis som de gjort sedan 1926. På den lilla almanackan i sovrummet, sitter fortfarande lappen med den 19 december kvar. Det datum som Emilie lades i jorden för den sista vilan. På väggen i den pampiga salongen hänger porträtt av alla de mäktiga män och kvinnor som ägt slottet genom århundradena. På sängen ligger ett sidentäcke som har tillhört Axel von Fersens förmodade älskarinna, den franska drottningen Marie Antoinette. Varje föremål har en historia att berätta och tillsammans ger de en oslagbar bild av ett fascinerande slottsliv för snart hundra år sedan.
Se dig omkring
Intill Löfstad slott finns två flyglar som inrymmer ett genuint värdshus och ett stall med butiken Slottsboden. Hästarnas namnskyltar hänger fortfarande kvar. Framför slottet breder en imponerande borggård ut sig och utanför den finns en av Sveriges bäst bevarade engelska parker, anlagd av Sophie von Fersen under 1800-talets början. En lång natur- och kulturstig ringlar sig genom slottets ägor, ett perfekt promenadstråk i en vacker miljö. Där kan du lära dig mer om statarlivet, fascinerande levnadsöden och den gamla järnvägen. Ägarinnan Emilie Piper kunde uppfattas som något stram, men visste att det ingick i hennes roll att ta hand om de utsatta. Hon gick då och då runt bland husen på ägorna och var aldrig sen att sticka till en bit bröd till luffarna som kom förbi med jämna mellanrum.
