Men vi kan, men hjälp av andra källor, försöka föreställa oss hur det kunde ha varit. Under andra halvan av 1800-talet har både julgran, julklapp och jultomte gjort entré.
Fröken Emilie fick aldrig några egna barn. När hon tar över Löfstad anordnar hon dock firande för godsets alla barn i matsalen. På bilden ser fröken Emilie längst bak till vänster, och längst fram till höger sitter hennes betjänt Wilhelm Eriksson på knä. Han har här bland annat till uppgift att underhålla barnen med handdockor! Barnen får äta julmat, dansa och ta emot varsin julklapp.
En stor del av julen är ätandet. Tyvärr har vi inga julmenyer bevarade från Emelies tid, så vi får återigen vända oss till andra historiska källor.
Julbordet består i slutet av 1800-talet av en måltid uppdelad i flera olika delar, med ett inledande smörgåsbord. Vid den här tiden gör julskinkan entré på julbordet, tillsammans med köttbullen!
Att man äter insaltad skinka till jul går egentligen stick i stäv med traditioner i enklare hushåll. Man äter där hellre färska delar av den slaktade julgrisen och sparar på insaltad skinka som förrådsmat. Inom borgerligheten blir det dock populärt med en stor bit kött som kunde placeras mitt på bordet och trancheras inför gästerna!
Även glöggen bör ha funnits med, eftersom dess historia är belagd sedan 1600-talet. Här hittar vi också sötsaker som marsipan, dadlar, fikon och pepparkakor. Ännu äldre är syltor och inlagd sill, som finns på matbordet redan på medeltiden. Julölet och snapsen ersätter den vikingatida festmjöden på 1700-talet.
Det är viktigt att komma ihåg att Löfstad är ett högborgerligt hem, där man har råd med det bästa. I många av hushållen som fanns på Löfstads marker, och i tjänstefolkets domäner, var förhållandena säkerligen väldigt annorlunda.